sewart

Igår tittade jag på en ny lägenhet för att se om det kanske skulle vara något.

Jag har nu bott i denna lägenhet i snart 8 år och visst, jag trivs allt. Men inget är ju så bra så att det inte kan bli bättre.

Lägenheten jag tittade på var på 56 kvadratmeter vilket innebär att det var nästan dubbelt så stor som den jag har nu.

Visst hade det varit trevligt med ett ordentligt kök för köket jag har nu är bra litet... om det ens är så stort.

Ja, faktum är att jag har egentligen bara ett rum att tillbringa min tid i i denna lägenhet + toaletten/duschen förståss.

Lägenheten var fin och det var till ett överkomligt pris så väldigt snart valde jag att titta vidare efter något bättre.

Varför valde jag då att inte försöka köpa denna?

Det främsta negativa skälet var hissen.

Lägenheten låg på andra våningen och då jag idag använder rullstol så har jag som ett krav att det finns hiss.

Hiss finns men den var allt väldigt liten.

Om jag skulle flytta dit så kommer jag givetvis ibland att behöva handla. Men frågan är om jag verkligen skulle våga åka in i denna hiss med mat i knät. Eftersom dörren var ganska tung att öppna skulle risken finnas att jag skulle få svårt att åka ut ur hissen (hissen va så liten så att jag kunde inte vända mig) när jag väl hade åkt in. När jag tittade på lägenheten så hjälpte mamma mig lite med att öppna hisdörren när jag väl hade använt hissen. Men ska mamma alltid öppna hissen åt mig när jag har använt hissen.... verkar krångligt.